✌✌✌

 

So, this is for real. Trodde aldrig att jag skulle klara detta. Att vara nykter i tre år. Det är så jävla sjukt. Grattis till mig själv. Det är coolt. Den 9/11 är min årsdag, alltså för några dagar sedan. Det har snurrat SÅ mkt, extra mkt, i skallen senaste veckorna (om ens möjligt?). Kände först inte alls för att skriva något om detta. Its not a big deal, tänker jag, men det är ju faktiskt det, så nu skriver jag. Bara skriver mina tankar för att få det ur mig. Jag älskar att skriva och jag är bra på att skriva, är inte bra på att prata. Saknar att skriva.

 

För tre (plus) år sedan såg mitt liv, min vardag, helt annorlunda ut. Som många redan vet så kom alkoholen in tidigt i mitt liv, och allt vad den förde med sig. Fest, fylla, bekräftelse, utnyttjande, sex, hemligheter, lögner, destruktiva beteende om och om igen. Upp och ner, på gott och ont. Fy fan. Gånger en vaknat upp på ställen du inte trodde var möjliga. Händelser som jag inte fattar jag överlevt. Jag utsatte mig själv för så mycket saker, vart hörde jag hemma? Varför passade jag inte in. Varför var jag inte som alla andra och varför kändes allt topp med spriten.

Så många frågetecken.

 

Just dessa månaderna, höst månaderna, är alltid tunga, dels för att mörkret kryper på en, regn rusk och grå dagar. Bubblan sluter om en lite extra mkt och suget triggas igång lite extra. Alla tankar och minnen som kastas tillbaka, påminner mig om just november 2013. Då jag insåg hur allvarligt det var, att jag var tvungen att välja, ta ett beslut. Fortsätta, och bara tanken på hur det skulle sluta, eller, avstå helt och ta hand om mig själv, bearbeta skiten. Jag visste att om jag fortsatte i samma mönster med alkoholen hade jag ingen framtid. Jag visste också att om jag valde att avstå den, skulle jag få kämpa, slita, ge upp, möta det värsta av värsta som jag flytt från så länge. Det var inget lätt beslut. Trotts många självmordstankar, till o med försök, genom åren, så ville jag leva, så jag bad om hjälp. Hjälp att bli kvitt beroendet och framför allt de sakerna som låg bakom beroendet.

Helt ärligt, jag saknar spriten ofta. Vinet. Rödvinet. Jag saknar fyllan. Jag saknar ruset och gemenskapen. Att vara där och att få, finnas. Att slappna av, att släppa taget om allt och bara få finnas, i ruset.

Klyschigt, men det blir lättare, och det är näst intill lätt just nu, men vissa dagar går knappt att beskriva, saknaden och suget. Det jävla suget som triggar igång en och för en kort kort stund är man helt övertygad om att allt blir lättare om man bara tar lite, några glas, vin. Det jävla suget kommer alltid komma, men det kommer allt mer sällan. Bara för idag.

Tre år är lång tid. Det känns som en evighet, SÅ mycket jag gått igenom. Kämpat mig igenom. Från att levt utan begränsningar, levt livet och festat mig igenom halva min livstid (ångrar absolut inget), det var lätt, det var kul. Det var så jävla kul, tyckte jag då. För att sedan komma i insikt, bryta allt. Börja om. Jävligaste tre åren, tre år av extrem ensamhet. Tre år av behandlingar, terapi mm. Långa dagar, långa nätter. Nätterna är värst.

Samtidigt fattar jag inte att det redan gått tre år. Det mesta bakåt i tiden är förträngt, omedvetet eller medvetet, det är inte mycket jag kommer ihåg. Men tiden för exakt tre år sedan minns jag som igår. Jag har kommit så långt, jag har fått vara med om så mycket, bra och jobbigt. Jag har lärt känna mig själv, som den jag är. Nykter. Jag har fått nya vänner. Jag har ett fåtal personer i mitt liv, som är värda allt och er är jag evigt tacksam. Jag har lärt mig och accepterat att jag inte kan vara alla till lags. Jag har förstått att jag kommer på första plats. Jag har utsatt mig för saker jag aldrig skulle gjort innan, inte ens som full. Aldrig har jag lyssnat på mig själv och aldrig har jag tagit hand om mig själv. Jag har flytt, förträngt.

Tre år av ett helvete, det har varit en mardröm, men också det bästa som kunde hända. Tänk själv att vara tvungen att möta det värsta du vet, det som skrämmer dig mest. Att möta det, att ta dig igenom det. Det gör dig stark.

Jag är starkare än någonsin. Jag har insett och accepterat. Jag har fått svar på varför jag känt som jag känt som barn, ung. Varför jag känt mig annorlunda. Känslan av att känna sig vilsen, att inte platsa in/inte få plats inom ramarna, som samhället vill rita in en i. Jävla ramar. Jävla samhälle. Inte konstigt att en hamnade i sikten(!!!!).

Jag mår bra idag. Jag förstår. Jag kan se, det faller på plats. Med diagnoser, erfarenhet, lärdom och acceptans. Jag har mål. Jag ser en framtid. Bästa känslan och jag är tacksam för allt jag har, allt jag fått, men också allt jag gått igenom genom alla år.

 

Jag vill aldrig mer dricka. Aldrig. Aldrig mer vill jag ha den skiten i mitt liv. Jag vill aldrig mer fly. Jag väljer att utesluta spriten helt från mitt liv.

Kan du hantera den, helt okej för mig, men jag vill inte, verkligen inte ha den i mitt liv. Kanske kommer det en dag då jag känner mig mer bekväm, i situationer där spriten finns, på krog, fest, gemenskap, men idag är jag inte bekväm. Idag stannar jag hemma, tråkigt, ensamt. Men det är mitt val.

 

Tråkigt att det ens ska vara så, samhällets normer om att umgås. Umgås med, inte utan alkohol, med! Hela tiden. Tråkigt att det är mer ok att dricka än att inte dricka. Tråkigt att en ens ska behöva förklara varför en inte vill dricka på den där tillställningen, dejten, julbordet etc.

 

Livet. En dag i taget. Men klapp på axeln för dessa tre år.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *