Det känns som att jag håller på att dö. Jag får ingen luft, trycket över bröstet är maxat och jag har ingen som håller om mig. Jag går sönder. Eller det känns så. Jag är tom, och samtidigt fyllt av en tung dimma.

Det är nu fyra år sedan. Fyra. Fyra år sedan jag lämnade spriten, festerna och allt vad det förde med sig. Det destruktiva. Denna tid på året är fruktansvärd. Flashback, minnen, tankar. Så mycket tankar och jag kan inte få bort dem. Överflöd av minnen som raderats, återupptagits, förträngt. Jag kan inte ens förklara, berätta, få någon att förstå vad som försegår i min skalle och i min kropp just nu. Jag förstår inte ens själv, då jag VILL känna glädje och att det ska vara en dag att fira. En bra tid.

Varje fall så hjälper det alltid att skriva av sig. Jag saknar att skriva och jag tycker om att skriva.

Allt är så annorlunda nu. Jämfört med för fyra år sedan, för fem, sex, sju år sedan. Även för två år sedan. Allt är SÅ mycket bättre nu. Jag är stabil, det senaste året har mycket fallit på plats och jag känner mig hemma, i mig själv. Jag är nöjd. Sen finns det alltid dagar, stunder, perioder som är fruktansvärda, då ångesten är maxad och suget kommer.

 

Tänk att få stänga av. Känslor. Tankar. Att få sova. Att få känna ruset.

Ångesten.

 

Varför slungas jag tillbaka till den tiden? Nu? Det är dimmigt men ändå så klart. Det är väldigt sällan jag tänker på då, det som varit, nästan aldrig faktiskt. Jag vill inte tänka dåtid. Jag har bearbetat, gått igenom, accepterat, det som har hänt har hänt och jag kan inte ändra på det. Punkt. Men idag, igår, i några dagar och några dagar fram över kommer tankarna säkert att snurra och ångesten kännas som en överdos.

Jag hatar november.

Så många frågetecken.

Nätterna är värst.

Jag hatar november och jag hatar dessa mörka månader på året, de är alltid tunga. Regn, rusk och grå dagar. Fan vad jag hatar mörker. Bubblan som sluter om en lite extra mycket och sen, alla dessa jävla tankar och minnen som kastas tillbaka, påminner mig.

Och att jag gång på gång trycker in mig i ett ensamt hörn gör inte saken  bättre. Håller käften.

 

Fyra år. Det känns som en evighet och det känns som igår.

Så mycket som har hänt. Så långt jag har kommit. Kämpat mig igenom. Från att levt utan gränser, levt livet och festat mig igenom halva min livstid. Bästa stunderna i mitt liv, värsta stunderna i mitt liv. Undrar hur jag ens överlevde vissa stunder och situationer.

Plötsligt tog det stopp. Jag bröt ihop och var tvungen att välja en annan väg, en helt ny väg, en ensam väg.

Fyra år av ett helvete, en mardröm många gånger, MEN det bästa som kunde hända. Tänk att vara tvungen att möta det värsta, det som skrämmer dig mest och att ta dig igenom det. Att fortsätta, kämpa. Att sluta fly. Jag har fått många svar, på varför jag känt som jag känt som barn, ung, nu. Varför jag känt mig annorlunda, att känna sig vilsen, att inte platsa in/inte få plats inom ramarna. Jävla samhälle. Inte konstigt att en hamnade i sikten.

Det är som att födas på nytt. Att lära sig att vara social, att fungera som människa och medmänniska nykter. Att prata. Att känna. Att känna är det värsta. Jag är livrädd för att känna.

Jag mår bra idag, eller inte idag just nu. Men överlag. Nutid. Jag förstår. Jag kan se klarare och saker faller på plats. Med diagnoser, erfarenhet, lärdom och acceptans. Jag har mål. Jag ser framtid. Bästa känslan och jag är tacksam för allt jag har, allt jag har fått, men också allt som jag har gått igenom.

Så många tankar, och känslor som inte går att sätta ord på.

Hoppet finns. Drömmen finns. Ångesten kommer att komma tillbaka, suget kommer att komma igen.

Livet. En dag i taget. Men klapp på axeln för dessa fyra år.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *