Som jag skrev i tidigare inlägg, ett steg fram – två tillbaka. Borde vara van, inge konstigt alls när det gäller mig och mitt liv. Ändå, påverkas jag. Från och till, mer eller mindre. När är det min tur att glida en liten liten bit på bananskalet.

Kampen.

Jag tror inte det är många som kan förstå hur mycket jag kämpar. Och kämpar gör jag självklart för att jag har ett mål. Hade lika gärna kunnat ge upp. Allt.

Nu är iallafall flykten igång. Varje gång. Beroendet triggar. Alla (ännu fler, extra många) hjärnspöken är inriktade på beroende. Beroende människa. I allt. Missbruk av allt som går att missbruka, men jag ska fan inte tillbaka in i spriten. Nej. Jag må vara krossad, förvirrad, ensam men jag är inte dum nog att återvända. Jag är stark och ger inte upp. Aldrig.

I varje fall så har adhd impulserna tagit över lite och jag bokar visningar på lägenheter, är i full gång med att ge mig in i något nytt, flykten? Måste bort. Nytt. Tron på att det finns nått bättre. Eller tron på att det blir bättre, om jag bara flyr.

Kanske. Kanske inte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *